Örtofta slott historia

Genom den stora ombyggnaden av borgen 1857 – 61 såg han till att minnet efter honom bevarades.

Inre restaurering
Efter Christian Barnekows död 1762 ärvdes Örtofta av hans dotter Margareta Magdalena och hennes man hovmarskalken och friherren Carl Filip Sack.

Barockpark
Margareta Magdalenas bror hette Adolf Fredrik Barnekow och var en skicklig trädgårdsarkitekt och han hjälpte systern att på 1770-talet försköna omgivningarna till Örtofta och en barockpark och trädgård anlades väster om borgholmen på åns andra sida.

När han avled 1653 ärvdes Örtofta av dottern Else som gifte sig med Christian Barnekow på Wittskövle.

Han lät också fylla igen den östra graven och använde den huggna gråstenen som kanalen var klädd med till den nya norra flygeln samt till hägnad runt gården.

En ny trädgård planlades väster om borgholmen på åns andra sida. Godsägaren till Örtofta hade s.k.

Birekerätt eller domsrätt över invånarna i Örtofta by, vilket innebar att egendomen utgjorde ett eget härad. Birk är en juridisk term från tidig medeltid för att beteckna ett från häradsjurisdiktionen undantaget område. Senare kom den även att gälla inom vissa områden på landsbygden, som därmed undantogs från den rådande häradesjuristdiktionen.

Han var överste i Karl XII:s karolinerarmé, men avled redan år 1700. Rätten omfattade full domsrätt, samt rätt att ådöma böter.

1600-talet
År 1632 köpte landsdomaren i Skåne Henrik Ramel (31) Örtofta. Han har troligen därefter inte bott på Örtofta utan i staden och på sitt gods Vittskövle. Han borde därför inte ha bott på Örtofta utan i staden och på sitt närliggande slott Vittskövle.

Birkerätt
Borgherrarna på Örtofta hade så kallad birkerätt, det vill säga full domsrätt enligt stadslagen över befolkningen. Det hade funnits tendenser till skånsk utbrytning från Danmark tidigare, som bl.a. Hans dotter Margareta Magdalena och hennes man, hovmarskalken friherre Carl Filip Sack till Bergshammar, köpte efter faderns död gården.

slottets interiör och i synnerhet trädgårdsanläggningen under ledning av en bror till slottets ägarinna, den kände trädgårdsarkitekten Adolf Fredrik Barnekow. Tillsammans med andra förnäma skånska män hade han slutit lands- och särfred mellan Skåne och Sverige (Skåne tillhörde ju Danmark på den här tiden). Han rev den gamla korsvirkesflygeln och ersatte den med ett envånings stenhus beläget fristående från huvudbyggnaden och uppförde en korresponderande flygel av korsvirke på södra sidan.

Över huvudentrén uppfördes vid takfoten en liten fronton, i vilken en sten med Dückers vapen insattes.

Dücker hade i sitt testamente förordnat att Örtofta och Slättäng skulle tillfalla dåvarande underlöjtnanten Jacob Erland Fredrik Bennet, som ett par år senare tillträdde Örtofta och 1902 Slättäng.

Det var då slottets karaktäristiska flyglar och torn tillkom, inspirerade av fransk renässansstil. Under Dückers tid anlades avelsgårdar på Slättäng och Toftaholm och 1828 genomfördes enskifte på Örtofta.

Under den siste Dückers tid på 1860-talet fick slottet och dess ekonomibyggnader sin nuvarande gestaltning.